Bara sisådär 100 graders skillnad

När det är minus 23 grader är det svårt att hålla värmen. Speciellt om man envisas med att motionera utomhus i kläder för skånsk vinter. Så igår efter promenaden när jag nästan förfrös näsa, läppar, fingrar, tår och lår, åkte vi till Niklas och bastade. Det var jag och fyra män och massa öl. Finfint.

Sen åkte Mintu och Baileys fram och sen gick en stol sönder. Rock and roll a la Värmland.

Ack Värmeland du sköna och kalla

Men det som du skriver är säkert jättebra

På flyget från Malmö till Stockholm. Jag sitter bredvid en man i 45-50-års åldern. Han har en Expressen och en Aftonbladet och erbjuder mig att läsa Bladet när han läser Expressen. Efter en stund är vi båda klara.

Han: Vill du ha Expressen? Det var bara skit i den, helt värdelös.

Jag (som redan har läst den tidigare): Nej, tack, det är bra.

Jag tar upp lap-topen och börjar skriva. Han kikar lite nyfiket.

Han: Vad skriver du?

Jag: En artikel.

Han: Jaha, är du journalist?

Jag: Ja, frilans.

Han: För vem jobbar du då?

Jag: Expressen.

Han: Eh...ja...ha.

Tant Elin e söt

Jag träffade min guddotter igår. Hon och hennes lillebror fick varsin försenad julklapp, som de såklart blev glada över. Eller så bara låtsades de och tänkte att den där tanten har ju ingen koll på vad som är kul. Sist, när lillkillen fyllde år, så fick han en bil. En rejäl som passade hans 2 år, jag läste på rekommendationerna och köpte inte en liten bil som var från 3-4 år.

När jag kom hem till familjen så hade han flera sådana bilar.

Min guddotter, som är 4 år och 10 månader gammal, visade sina skrivkunskaper. "Elin e söt" skrev hon i sitt block. Inte ens fem år och kan redan skriva. Och fjäska. Om vi hade varit släkt hade jag bestämt hävdat att hon brås på mig. När det gäller skrivandet alltså.

Som tack för julklappen ritade hon en teckning till mig. Eller så var det en muta för att jag ska ha med mig present nästa gång också. Hon är inte dum, guddottern.

Jul, jul, slaskiga jul

Jag är i Skåne och firar jul. Skåningar är verkligen optimister. Det här sändes på Sydnytt på lillejulafton. Då var det snö.

Nu är det tö. Tre plusgrader. Slaskigt värre. Men det var minsann några hugade skidåkare i backen idag. Envisa är de också, Sjöbo-borna.

"Nu haur vi ju bistimt att vi skau ud å åga skidor så då göur vi di."

Annars: Släkt. Mat. Kakor. Glögg. Vänner. Snaps. Mat. Glögg. Kakor. En återfunnen vän. Choklad. Kaffe. Släkt. Mat. Likör. Kakor.

Imorgon: Jobba lite. Träna. Vän. Vin. Dansa!

Jag tyckte nog att den där osten vinglade lite

Jag älskar ost och vin. Kombinationen av en god, lagrad ost och ett rött, fylligt vin är gudomlig. Här, i ostdisken i Söderhallen, har de förenklat det hela. Ost och vin i ett.

Teknikuppdatering

I vår ska jag försöka övervinna min teknikfientlighet. Jag har tjuvstartat redan nu med en ny mobiltelefon, Sony Ericssons Satio. Håller på att lära mig alla funktioner som att surfa på den, skriva sms med tangentbord, skriva in i kalendern och ändra ringsignal.

Jag har redan ändrat signal en gång, i går tänkte jag ändra sms-ljud. Men jag hittade absolut inte det någonstans trots att jag tyckte att jag kollade överallt. Däremot så hittade jag funktionen "Spela in ljud". Jag kanske borde ha en Doro istället.

Från februari ska jag gå en kurs på Poppius. Jag valde mellan en reportagekurs (roligt och bra) och en kurs om digitala medier (nervöst och bra). Det blev digitala medier som jag sökte till. Passade på att söka stipendium för kursen från Journalistförbundet också.

För ett någon vecka sedan fick jag besked om att jag var antagen till kursen. Idag fick jag besked om att jag var beviljad stipendium. Så varannan lördag under våren kommer jag att få lärarna att slita sitt hår och de andra deltagarna att skratta åt mina förvirrade frågor.

Spännande och skrämmande.

Nu blir det bara ekonominyheter för mig

Jag har blivit så himla blödig de senaste åren. När jag i tonåren såg "Titanic", och Leonardo och Kate låg på ett isflak och allt var jättedramatiskt och hemskt, så fnös jag bara. Tyckte att de var tramsigt för egentligen så låg de ju bara i en uppvärmd pool i en studio. Mina kompisar däremot grät floder.

Men nu, jösses.

Jag kan bli tårögd av "Extrem makeover-home edition". När den stackars fattiga fembarnsfamiljen, med den ensamstånde mamman vars man dött i en olycka, gråter av glädje och tacksamhet när de ser sitt nya hus, då är det kört.

Jag har medvetet undvikit alla reportage om plågade grisar för det hade också retat tårnerven.

Jag grät lite när Kallur snyftande pratade med pressen efter att hon föll över en häck.

Jag kan till och med fälla en tår till "Uppdrag granskning".

Och igår tittade jag på "Bonde söker fru". (Jag såg alla fem första avsnitten i sträck på dvd eftersom jag skulle intervjua blyga bonden Roger, och sen var jag fast.)

Den kvinnliga bonden, Thilde, har det inte skrivits särskilt mycket om i media. Främst för att det inte har varit särskilt mycket drama på hennes gård. Från början verkade killarna gilla varandra lika mycket som de gillade henne. Men nu är det kärlek på gården, mellan Thilde och Stefan.

Igår var det picknickdejt på en sommaråker. Du kanske fnyser när du ser det här, det hade jag också gjort för några år sen. Men jag blev både tårögd och klappade lite i händerna.

Klappade i händerna. Det går bara utför med mig.

Ungefär som att jämföra en cocker spaniel och en pittbullterrier

Jag blev bjuden på middag av fina frugan igår. Hon bor i medelklassgettot på Liljeholmskajen. Där har varannan balkong en ljusslinga runt balkongräcket. En del hänger rakt, en del hänger i bågar. En del har små slingor som hänger neråt. En del blinkar. En del är röda, gröna eller blåa.

Det såg nästan groteskt ut med alla dessa ljusslingor och jag fattar inte grejen.

Är det fint att titta på om man går ut på balkongen och röker? Är det för att visa att man har råd att betala en högre elräkning? Är det för att barnen ska hitta hem? Och ser man ens ljusslingan när man är inne?

I alla fall, jag berättade för frun om Richard Aschberg. Hon tyckte att jag kanske borde känt igen honom från hans byline.

Frun: Man har ju sett hans ansikte i tidningen rätt många gånger.

Jag: Ja, jag vet...usch, jag har verkligen ingen koll.

Frun: Och du satt väl på samma plan som brorsan, Robert, för inte alls så länge sen?

Jag: Va, eeeh...nä.

.....

Jag: Menar du att jag åkte samma plan som Robert BROBERG?

Frun: Eh, ja, just det.

Det är inte bara jag som har noll koll.

Noll koll

Jag var på vuxenfest igår. Jag var definitivt den som var minst vuxen där, men jag lärde mig två bra vuxensaker.

En vuxenfest är en sån fest där man lämnar barnen hemma. Det måste man tydligen skriva ut i inbjudan till folk som har barn, för att festen inte ska bli ett barnkalas istället.

En vuxenfest kan visst också vara en sån fest där man får ha skor på sig inomhus. Men majoriteten av kvinnorna hade gå-bort-skor i en påse, som de satte på sig efter att de kommit in. Det verkade vara det som gällde. Så jag tog av mig mina stövlar och gick i strumplästen.

Festen var hos ett mediepar i 40-årsåldern, i deras villa söder om Stockholm. Då skulle man ju kunna gissa att en del av gästerna också jobbade inom media. Att där kanske fanns en och annan gammal journalisträv.

Jag minglade runt och hälsade bland annat på en man i 50-årsåldern. Han hette Richard och det var något vagt bekant över honom. Min kavaljer började prata med honom, jag lyssnade och åt jordnötter.

Tills jag kläcker ur mig: "Och vad jobbar du med?".

"Jag är reporter på Aftonbladet, jag har jobbat där i 24 år" svarar han.

Jaha, Richard Aschberg. Roberts brorsa. Kanske jag, som till och med har jobbat på Aftonbladet i några månader, borde veta.

Sen höll jag tyst i en halvtimme tills jag fått i mig två glas rött.

Efter det var det en väldigt trevlig fest och jag sov till tio i tre i eftermiddags.

Saunaland läser Söndag

Ibland googlar jag mig själv. Erkänn att ni också gör det och att det är lite småkul. Idag hittade jag det här. Tänk att jag når hela vägen till en finsk blogg. Jag vet inte vad där står, kanske "den där jävla journalisten Elin Gunnarsson skriver bara massa skit".

Men jag hoppas att det är något snällare än så.

Ett erkännande

Jag måste erkänna en sak.

Så här är det: Jag har alltid sett yngre ut än min faktiska ålder. Får jämt visa leg och ingen tror att jag faktiskt är 31. Jag brukar beklaga mig över det här, att det är lite jobbigt att se ung ut, att folk kanske tar mig på mindre allvar.

Men i största hemlighet så tycker jag om när kassörskor ber om ursäkt när de har sett mitt leg och säger "Ta det som en komplimang". Jag gillar att be folk gissa hur gammal jag är och sen le stort när de gissar fel på 6-8 år minus. Jag suger i mig varje underskattning och vårdar dem ömt i mitt minne. Att folk ska ta mig på allvar, vad är det mot den egoboosten?

Förutom att vårda minnena har jag bestämt mig för att vårda mitt unga utseende.

Jag har köpt min första ögonkräm med antirynkeffekt.

Visa leg på sysytemet fram tills jag är 40, kan det vara möjligt?

Mina rötter

Nu är jag i Skåne några dagar, ska både jobba och umgås med nära och kära.

Har adventmyst med mamma och pappa och klappat min katt som de har adopterat.

Också har jag träffat fina mormor som alltid sagt att jag borde ha skrivandet som yrke. I hennes skåp finns en diktbok och flera andra av mina tidiga alster. De känns säkert pinsamt dåliga om jag läser dem nu, men mormor blev lika glad varje gång hon fick något som jag skrivit och berömde mig för det. Kanske hade jag aldrig blivit journalist utan hennes uppmuntran.

Igår träffade jag några av världens bästa tjejer, mina barndomsvänner som känt mig sedan första klass. Vi är ett gäng på 8 tjejer som fortfarande träffas, ibland bara några stycken men någon gång om året försöker vi ses allihopa.

Jag är så stolt över dem. För att de är så fantastiska, varma, öppna, smarta, kompetenta, olika, fina och underbara. För att vi i perioder har glidit ifrån varandra, kanske till och med varit ovänner, men det känns ändå alltid som om de är där för mig.

Jag är så glad över att de är mina vänner, och utan dem så hade jag inte varit den person som jag är.

NY

New York i korthet.

* Ätit äkta bagel. Med jordnötssmör. Jag har saknat dem ända sedan 1990-någonting då jag ibland åt bagels hos min kompis vars pappa är amerikan. Finns det verkligen inget ställe i Stockholm som har riktiga bagels?

* Sett många höga hus, besökt Empire state building och bevittnat två frierier där på 86:e våningen. Sedan blev jag lite åksjuk av gungandet och var tvungen att åka ner igen.

* Besökt museum, Naturhistoriska, och tittat på uppstoppade djur och dinosaurieskelett. Tillsammans med halva New Yorks skolklasser kändes det som.

* Shoppat mycket, hittade det viktigaste, en klänning till nyår då jag ska på bröllop. Klänningen är svart (såklart) och silvrig. Nu fattas bara skor. Var på väg att köpa ett par för 250 dollar (ca 1800 kr) men hejdade mig i sista stund. Vill gärna kunna äta något annat än havregrynsgröt fram tills nästa lön.

* Druckit drinkar i skybaren på The Standard hotel där vi bodde. Snuskigt snygg bar med sjukt snygga människor. Servitriserna hade stilettklackar. Stackare.

* Ätit ostron för första gången. Jag fattar inte grejen. Det är slemmigt och det smakar saltvatten.

* Blivit övertalad att köpa blanka och glansiga leggings. Hej 80-talet.

* Gått över Brooklyn bridge i strålande sol. Väldigt New York men vad är egentligen skillnaden mellan Brooklyn bridge och Västerbron?

* Sett "Phantom of the opera". Imponerande röster och sceneri. Förvånande liten teater, jag som trodde att allt var stort i staterna.

* Ätit en konstig sallad på en diner. Jag vet att man inte ska äta sallad på en diner. Men det var första kvällen och min kropp tyckte att klockan var mitt i natten. Då vill den inte ha mat.

Semester!

Skithöga hus. Grym shopping. Musikal. Bagels. Museum. Gigantiska lattes. En bro. En park. Drinkar.

Snart där.

Folk och hälsofä på mässan

Jag har glömt att berätta vilka kända hälsoprofiler jag träffade på "Allt för hälsan" mässan. Jag minglade såklart runt och nätverkade. Eller ja, egentligen ville jag ju bara ta idolbilder på dem. Men så kan man ju inte hålla på när man är seriös hälsoreporter.

Här över ser ni Anna Skipper. Henne ska du inte bjuda hem om du har godis i skafferiet. Eller Lätta i kylen.

Blossom Tainton var konferencier på stora scenen. Och scenvana har hon, men det var tur att hon lämnade aluminiumfolieklänningen hemma den här gången. På mässan fick hon också skriva autografer. Nej, inte till mig, vad tror ni om mig egentligen???

Malena Ivarsson hade ett skojigt senilsnöre. Hon föreläste om lyckliga relationer. Och till min förvåning handlade det inte om att vi skulle ha mer och bättre sex. Eller inte bara i alla fall.

Katarina Woxnerud är motionsexpert och gav personlig rådgivning. Jag fick testa nya gåstavar med studs i. Tidigare har hon fått mig att testa MBT-skor. Kanske blir jag också ett promenadproffs en dag, fast just nu jobbar jag mer på träsmak i rumpan och ostbågsformad rygg. Men ge inte upp Katarina!

Fredrik Paulún sålde sin müsli. Och lite annat. Annars säljer han mest böcker om GI och Iso. Jag vet att det där låter som förkortningar på metaller, men det handlar alltså om mat som ska vara nyttig.

En till relik från stenåldern

Här har vi en annan stenåldersman, Pär Ström. Bland de som kommenterar på hans blogg finns nog alla som tror att feminism är en konspiration samlade.

Jag var på väg att kommentera, komma med lite hårda fakta och tunga argument samt kanske tala lite till deras känslor.

Men sen insåg jag att det vore elakt att ta ifrån dem deras nöje. För vad skulle de då klaga över? Ensamma, asylsökande flyktingbarn kanske?

Jag är en hjälte

Jag är en hjälte. Det är faktiskt lite roligare än att få en snigel på ögat.

Vad var det jag sa...

...nu kommer den!

Och jag som trodde att det var år 2009 nu

"Den främsta orsaken till att män är otrogna är att det finns så många kvinnor som kan tänka sig att vara med dem."

"Män är jägare, om du stöter på honom för mycket är du för lätt. För oss finns det keepers och throwbacks, om du är för desperat och och lätt så är du en throwback."

"Ha inte större sexleksaker än killens, då förlorar du honom."

"Det är större chans att äktenskapet håller om du fortsätter att vara kvinnlig, vi kommer att fortsätta att gilla höga klackar och lackade naglar."

Jag fastnade framför "Oprah" en stund i eftermiddags. Komikern och radioprataren Steve Harvey var där, han har skrivit en bok som heter "Act like a lady, think like a man". Han har även varit med i Ellens och Tyras talkshows.

Det är han som har sagt citaten ovan, översatta av mig. I boken och på tv berättar han hur män ÄR och vad kvinnor ska GÖRA för att fånga och behålla en man. Till exempel rekommenderar han kvinnor att hålla benen korsade i tre månader. Här är hans 90-dagars regel.

En annan godbit:

"We profess, we provide and we protect," he says. "A man has got to see where he fits into the providing and protecting role. If you've got everything, you can do everything, you've got your own car … you've got a guard dog and a handgun. The guy is thinking, 'Where do I fit in here?' You've got to make a space for him to fit in so he can come in and do what men do."

Steve Harvey. Stenåldern saknar sina citat. Skicka tillbaka dem omedelbart.

Två steg framåt, och ett tillbaka

Så är det att vara frilansjournalist. Det går framåt ibland och står stilla ibland. Eller så går det till och med bakåt.

Förra veckan gick det framåt i rejäl fart med massa flyt, jag var som en islandshäst i tölt. Fem artiklar levererades och flera nya planerades.

Men idag har en person som jag ville intervjua tackat nej, och en som jag skulle intervjua har avbokat. Båda hade helt förståeliga och förklarliga skäl, och jag sa såklart "Åh, så synd men jag förstår, ingen fara".

Självklart är jag frustrerad, men det är bara att bita ihop och börja om. Leta vidare, leta nytt.

Fast nu ska jag lägga mig på soffan och läsa en bok. Det ingår också i mitt jobb. Research kallas det.

Mitt jobb tar på krafterna

Alltså, ibland är mitt jobb så himla ansträngande.

Och vissa trodde inte att vi skulle klara att hålla ihop

Här hittar ni artikeln om de tre paren som lyckas hålla ihop mot alla odds. Dagens lyckliga läsning!

Vi trodde aldrig att vi skulle bli ihop

Fettbanta med LCHF är rubriken på artikeln som jag har skrivit om LCHF (Low Carb High Fat), den som publicerades i Expressen Söndag i förrgår och nu finns på nätet.

Smaka på det ordet. Fettbanta. Fett-banta.

En omöjlig ihopskrivning av ord för några år sedan.

Hjälper nagellack mot ont i ryggen?

Jag var på "Allt för hälsan mässan" i Älvsjö i fredags. Där finns verkligen allt för hälsan. Som nagellack till exempel.

Hela kostcirkeln var representerad. Allt från acaibärsjuice till gräsdrinkar.

Självplågeri var sommarens trend. Den fortsätter att vara stark under hösten. De som har hakat på trenden påstår att de blir så avslappnade att de somnar. Men jag tycker faktiskt att spikmatta är lite väl 2007. Ligga på glödande kol är det nya svarta, tro mig.

(Jag har testat spikmatta. Två gånger. Jag hade inte ens kunnat somna under pistolhot.)

Detta är sit-ups, på en spikmatta. Det är obegripligt. Ungefär som obegripligheten i att universum aldrig tar slut. För på en spikmatta ska man ju ligga och bli avslappnad. Musklerna ska slappna av, inte spännas som i sit-ups.

Lyfter överkroppen.

Magen spänns.

Lägga mig ner och vila.

AJ!

Nä, jag lyfter överkroppen istället.

Håller nog här. Bara 10 minuter kvar av passet. Det klarar jag.

Jag måste vila, magmusklerna krampar.

AJ!

Nä, det var bättre med krampande magmuskler.

Helt plötsligt känns den där slide-mattan som jag tränade på under 90-talet som en riktigt bra idé.

Det är söndag i morgon också

Dagens Expressen Söndag är fullspäckad med text som jag har producerat. Om du har missat att köpa den kan du vara lugn. Den säljs även på måndagar.

Relationsartikel om tre par som berättar om hur deras kärlek har överlevt trots olika religion, ålderskillnad, olika ursprung och utbildningsnivå. Och trots en ibland fördömande omgivning. Kolla gärna in parbloggen som de ena paret har. Fantastiskt härliga par alla tre och en rolig artikel att skriva!

Modeartikel med läsarmodellen Lotta Ståhl som fick ny stil med hjälp av modeexperten Cay Bond och sminkösen Medi Emen. En vecka i Scanpix studio resulterade i att nio läsare fick ny stil och ett par timmar av ego-boost. Flera har efteråt hört av sig och berättat hur nöjda de blev, det är sånt som gör att jag klarar att bemöta de där andra läsarna som mailar för att berätta vilken inkompetent idiot jag är.

Enligt läkaren och LCHF-förespråkaren Andreas Eenfeldt, som jag intervjuade till artikeln, är jag nu väl insatt i ämnet. Monique Forslund, kvinnan som gått från tjockis till tränad aerobicinstruktör, är utomlands och är väldigt nyfiken på hur det blev i tryck.

Som frilans kan jag känna samma sak. Jag lämnar en text och har ingen aning hur resultatet blir innan det kommer i tryck. Det är lika spännande varje gång.

Jag är uppdaterad

Hemsidan har fått en make-over. Snygga studiobilder och lockande länkar. Gå genast in på www.elingunnarsson.se.

Nötkärna living on the edge

Det är väldigt mycket snack om svininfluensan nu. Vaccinationsköer och vaccinationsbiverkningar. Riskgrupper och respiratorer.

Men jag har inga planer på att vaccinera mig. Idiotiskt kanske, men jag tillhör ingen riskgrupp och jag jobbar hemifrån. Blir nästan aldrig sjuk, har aldrig ens haft vinterkräksjukan. Den enda sjuka jag drabbas av så här års är vintertröttheten. Den verkar dessvärre vara obotlig, i alla fall i det här landet.

Även om fler och fler blir smittade av svininfluensan och några har dött kan jag ändå inte låta bli att tycka att det är lite hysteriskt. Och även om svinis är värre än fågelinfluensan så minns jag vilken panik det var över den.

Ja, jag var själv med och skapade paniken när jag då var praktikant på Skånskans redaktion i Malmö. Jag intervjuade en man som var ansvarig för skötsel av och tillsyn över fåglarna i Malmös parker. (Ankor och annat alltså.) Han uppmanade alla att inte mata fåglarna, det kunde locka till sig smittade fåglar.

Det blev min första löpsedel. Några veckor senare var fågelinfluensan gammal skåpmat och mina löpsedlar körda till pappersåtervinningen.

För övrigt tror jag att kräksjukan kommer att känna sig kränkt nu när den inte får lika mycket uppmärksamhet som tidigare år. Kanske kommer den att mutera så att den överlever all handsprit och allt desinfektionsmedel. Sen slår den till med full kraft. Om inte något läkemedelsbolag kommer på ett vaccin först såklart.

"Fjälltoppen är nära men vägen dit är lång"

Det är ingen större skillnad på att motionera i Åre och i Stockholm.

1. Börja med att värma upp i lugnt tempo på en lägre nivå. Gå inte ut för hårt från början.

2. Följ instruktionerna så undviker du att skada dig.

3. Använd rätt utrustning. När du är uppvärmd kan du utmana dig själv genom att höja nivån.

4. Stretcha alltid efter att du har motionerat.

5. Glöm inte att varva ner och återhämta dig, se till att du dricker och äter ordentligt.

Inläggets titel är ett ordspråk hämtat från http://www.livet.se/ord/kategori/Fjäll, en svensk sida med samlade ordspråk. Alla ordspråk om fjäll är på norska. I Åre finns en massa norrmän- på bensinmacken, på Coop, på Holiday Clubs bad.

"Fjälltoppen är nära men vägen dit är lång". Jojo, inte nöjer de sig med att de har olja, nu försöker de sakta men säkert ta över fjället i Åre också. De får helt enkelt inte nog av naturtillgångar. Eller fjäll som de kan gå på tur på och äta "Kvikk lunsj".

Men en sak har de inte fattat. Och det är att kexchoklad är ingen bra snabblunch när man ska bestiga berg. De där norrmännen kommer nog inte längre än till Coop.

Nej, jag skäms inte alls för att jag skrek

Jag har nyss överlevt en flygresa i ett leksaksplan. Det var ett turbopropflygplan och det hör man ju på namnet att det inte är särskilt bra. Turbo är bra men prop? Hur bra är en propp i en turbo?

Vi flög hem till Stockholm från Åre. Då flyger man från Östersund. Det gjorde även Robert Broberg och hans band som haft två föreställningar i Östersund i helgen. Innan vi gick på planet satt Robban och läste lokaltidningen som hade besökt hans föreställning. "Det var väl positivt svalt" sa han om recensionen.

Flygresan var skakig. När vi lyfte gungade planet från höger till vänster. När vi skulle landa kändes det som vi dök ner mot Bromma. Jag vet inte om vi gjorde det för jag blundade hela tiden. Döden var nära och jag skrek till. Andra läste lugnt vidare sin tidning.

Här tycker jag att lustigkurren Broberg kunde gjort en insats. Plockat fram gitarren och dragit igång lite allsång. Den här till exempel. Hade säkert fått oss att tänka på annat än att vi höll på att störta.

Men nä, någon underhållning blev det inte. Mina ben skakade när jag gick av planet. Robban verkade oberörd, ni ser honom i röd skjorta där bak på bilden. Det ser till och med ut som han ler. Skadeglad är han också den där så kallade entertainern.

Jag och min Magnum

Det här är en Magnum 44. Den beskrevs som "The most powerful handgun in the world" av Clint Eastwood i "Dirty Harry".

Kanske inte helt sant enligt Stefan, the master of skytte. Men vad använder man den här värstingrevolvern till då, undrade vi.

"Det finns egentligen inget användningsområde för den. Men om man först vill gosa med en isbjörn men kommer på andra tankar när isbjörnen blir lite väl gosig, då kan den vara bra att ha."

Jaha, men tack i efterhand. Varför visste inte jag det när jag var på Svalbard i mars förra året?Den här isbjörnen var så himla på och ville gosa. Blev inte av med honom fast jag dissade honom stenhårt.

Om jag åker dit igen tar jag med mig min Magnum 44.

Jag trodde att jag var en ny GI Jane

Jag testade en ny hobby igår. Det var spännande och lite läskigt, men kändes bra. Ibland känns det bättre än det ser ut.

Jag kände mig grym när jag pangade loss med en Glock 26 och en Magnum 357. Men en film säger mer än tusen känslor.

Jag försöker böja mig bakåt som en banan. Jag försöker förlänga mina armar. Jag försöker skrynkla ihop ansiktet till ett russin.

Så ocool och trist att instruktören Stefan till och med tittar på klockan för att kolla att tiden inte har stannat.

Nästa vecka testar jag pyssel. Kanske kan jag bli en ny Karin Mannerstål istället.

Trevlig helg eller?

I morgon åker vi till Åre och stannar över helgen. Så här kul tyckte jag att det var förra gången vi var där.

Jag fiskade i joggingskor och joggingdress.. Proffsfiskarna i dyra friluftsfiskekläder i khaki och grönt tittade misstänksamt. Det kunde varit värre. Jag kunde ju haft högklackat.

Nu har jag i alla fall egna gummistövlar och behöver inte låna vadarbyxor med stövlar i st 44. Men jag föredrar ändå en öl i bastun på Holiday club framför en fisketur.

Eller om det hade varit varmare, kanske en cykeltur.

Same, same but different

Kontrollbehov? Jag? Nädå, jag är bara lite...ordentlig.

Vissa har lite mindre kontrollbehov. Eller är lite mindre ordentliga menar jag.

Göra nytta

Jag skriver massa artiklar som ska inspirera till en bättre hälsa, lyckligare relation eller mer balanserat liv. Men ibland räcker det tydligen med att börja blogga.

Idag har jag inspirerat Magdalena, min före detta aerobicinstruktörskollega.

Läs här.

Överklassklaffe

Om kaffekapslarna till nespressomaskinen av någon anledning skulle ta slut så kan jag alltid gå hit och köpa en latte istället. Supertrevlig och

kunnig personal, till skillnad mot Waynes coffe på Götgatan. Där förstod den 18-åriga tjejen i kassan inte vad jag ville ha när jag beställde rågbröd med grönsaker.

Och nej, det berodde inte på min skånska utan snarare på att hon inte visste vad de hade på menyn.

På Johan & Nyström vet de däremot både vad de har att äta och hur man gör en bra latte.

Enda nackdelen är att en latte kostar 35 kronor. Rena överklasskaffet. Å andra sidan har de gratis kaffe- eller teprovning varje dag kl 15.

Jag kanske borde gå dit och lära mig skillnaden på en espresso från Afrika och en espresso från Centralamerika.

Fast då blir jag inte bara kaffemedelklass utan även en kaffesnobb.

Jag tror jag håller mig till min vuxenvälling.

Kaffeklassresa

Jag har gjort en klassresa.

Det är den här apparatens fel. Eller förtjänst. För varje morgon när jag vaknar längtar jag efter det mörkbruna som rinner ur den och som kan blandas med det värmda och skummade vita.

En perfekt latte, det finns få saker som gör morgonen godare.

På bara ett par veckor har jag blivit beroende. Nespressoberoende. Jag har ett lyxberoende. För bara ett litet tag sedan hade jag varit glad över en kanna bryggkaffe som kunde stå på värmning ett par timmar innan det blev alltför skarpt i smaken. Och kaffet blandade jag med kall mjölk. Kall mjölk, hur kunde jag?

Och ännu längre tillbaka, när jag praktiserade på Skånska dagbladets redaktion i Lund, drack jag kaffet svart. Nu är jag frilansjournalist i Stockholm, och dricker latte där mjölken inte bara ska vara varm utan även skummad.

Jag har blivit kaffemedelklass.