Har adventmyst med mamma och pappa och klappat min katt som de har adopterat.
Också har jag träffat fina mormor som alltid sagt att jag borde ha skrivandet som yrke. I hennes skåp finns en diktbok och flera andra av mina tidiga alster. De känns säkert pinsamt dåliga om jag läser dem nu, men mormor blev lika glad varje gång hon fick något som jag skrivit och berömde mig för det. Kanske hade jag aldrig blivit journalist utan hennes uppmuntran.
Igår träffade jag några av världens bästa tjejer, mina barndomsvänner som känt mig sedan första klass. Vi är ett gäng på 8 tjejer som fortfarande träffas, ibland bara några stycken men någon gång om året försöker vi ses allihopa.
Jag är så stolt över dem. För att de är så fantastiska, varma, öppna, smarta, kompetenta, olika, fina och underbara. För att vi i perioder har glidit ifrån varandra, kanske till och med varit ovänner, men det känns ändå alltid som om de är där för mig.
Jag är så glad över att de är mina vänner, och utan dem så hade jag inte varit den person som jag är.
Det tror jag gäller för oss alla. Jag kan inte tänka mig hur mitt liv hade varit och hur det hade påverkat mig om jag inte haft mina tjejer hela livet.
SvaraRadera