31 december 2009

Bara sisådär 100 graders skillnad




När det är minus 23 grader är det svårt att hålla värmen. Speciellt om man envisas med att motionera utomhus i kläder för skånsk vinter. Så igår efter promenaden när jag nästan förfrös näsa, läppar, fingrar, tår och lår, åkte vi till Niklas och bastade. Det var jag och fyra män och massa öl. Finfint.
Sen åkte Mintu och Baileys fram och sen gick en stol sönder. Rock and roll a la Värmland.

30 december 2009

Ack Värmeland du sköna och kalla





Men det som du skriver är säkert jättebra

På flyget från Malmö till Stockholm. Jag sitter bredvid en man i 45-50-års åldern. Han har en Expressen och en Aftonbladet och erbjuder mig att läsa Bladet när han läser Expressen. Efter en stund är vi båda klara.

Han: Vill du ha Expressen? Det var bara skit i den, helt värdelös.
Jag (som redan har läst den tidigare): Nej, tack, det är bra.

Jag tar upp lap-topen och börjar skriva. Han kikar lite nyfiket.

Han: Vad skriver du?
Jag: En artikel.
Han: Jaha, är du journalist?
Jag: Ja, frilans.
Han: För vem jobbar du då?
Jag: Expressen.
Han: Eh...ja...ha.

28 december 2009

Tant Elin e söt


Jag träffade min guddotter igår. Hon och hennes lillebror fick varsin försenad julklapp, som de såklart blev glada över. Eller så bara låtsades de och tänkte att den där tanten har ju ingen koll på vad som är kul. Sist, när lillkillen fyllde år, så fick han en bil. En rejäl som passade hans 2 år, jag läste på rekommendationerna och köpte inte en liten bil som var från 3-4 år.
När jag kom hem till familjen så hade han flera sådana bilar.

Min guddotter, som är 4 år och 10 månader gammal, visade sina skrivkunskaper. "Elin e söt" skrev hon i sitt block. Inte ens fem år och kan redan skriva. Och fjäska. Om vi hade varit släkt hade jag bestämt hävdat att hon brås på mig. När det gäller skrivandet alltså.

Som tack för julklappen ritade hon en teckning till mig. Eller så var det en muta för att jag ska ha med mig present nästa gång också. Hon är inte dum, guddottern.

25 december 2009

Jul, jul, slaskiga jul

Jag är i Skåne och firar jul. Skåningar är verkligen optimister. Det här sändes på Sydnytt på lillejulafton. Då var det snö.
Nu är det tö. Tre plusgrader. Slaskigt värre. Men det var minsann några hugade skidåkare i backen idag. Envisa är de också, Sjöbo-borna.
"Nu haur vi ju bistimt att vi skau ud å åga skidor så då göur vi di."

Annars: Släkt. Mat. Kakor. Glögg. Vänner. Snaps. Mat. Glögg. Kakor. En återfunnen vän. Choklad. Kaffe. Släkt. Mat. Likör. Kakor.
Imorgon: Jobba lite. Träna. Vän. Vin. Dansa!


17 december 2009

Jag tyckte nog att den där osten vinglade lite


Jag älskar ost och vin. Kombinationen av en god, lagrad ost och ett rött, fylligt vin är gudomlig. Här, i ostdisken i Söderhallen, har de förenklat det hela. Ost och vin i ett.

11 december 2009

Teknikuppdatering

I vår ska jag försöka övervinna min teknikfientlighet. Jag har tjuvstartat redan nu med en ny mobiltelefon, Sony Ericssons Satio. Håller på att lära mig alla funktioner som att surfa på den, skriva sms med tangentbord, skriva in i kalendern och ändra ringsignal.

Jag har redan ändrat signal en gång, i går tänkte jag ändra sms-ljud. Men jag hittade absolut inte det någonstans trots att jag tyckte att jag kollade överallt. Däremot så hittade jag funktionen "Spela in ljud". Jag kanske borde ha en Doro istället.

Från februari ska jag gå en kurs på Poppius. Jag valde mellan en reportagekurs (roligt och bra) och en kurs om digitala medier (nervöst och bra). Det blev digitala medier som jag sökte till. Passade på att söka stipendium för kursen från Journalistförbundet också.

För ett någon vecka sedan fick jag besked om att jag var antagen till kursen. Idag fick jag besked om att jag var beviljad stipendium. Så varannan lördag under våren kommer jag att få lärarna att slita sitt hår och de andra deltagarna att skratta åt mina förvirrade frågor.
Spännande och skrämmande.

10 december 2009

Nu blir det bara ekonominyheter för mig

Jag har blivit så himla blödig de senaste åren. När jag i tonåren såg "Titanic", och Leonardo och Kate låg på ett isflak och allt var jättedramatiskt och hemskt, så fnös jag bara. Tyckte att de var tramsigt för egentligen så låg de ju bara i en uppvärmd pool i en studio. Mina kompisar däremot grät floder.

Men nu, jösses.
Jag kan bli tårögd av "Extrem makeover-home edition". När den stackars fattiga fembarnsfamiljen, med den ensamstånde mamman vars man dött i en olycka, gråter av glädje och tacksamhet när de ser sitt nya hus, då är det kört.
Jag har medvetet undvikit alla reportage om plågade grisar för det hade också retat tårnerven.
Jag grät lite när Kallur snyftande pratade med pressen efter att hon föll över en häck.
Jag kan till och med fälla en tår till "Uppdrag granskning".

Och igår tittade jag på "Bonde söker fru". (Jag såg alla fem första avsnitten i sträck på dvd eftersom jag skulle intervjua blyga bonden Roger, och sen var jag fast.)
Den kvinnliga bonden, Thilde, har det inte skrivits särskilt mycket om i media. Främst för att det inte har varit särskilt mycket drama på hennes gård. Från början verkade killarna gilla varandra lika mycket som de gillade henne. Men nu är det kärlek på gården, mellan Thilde och Stefan.
Igår var det picknickdejt på en sommaråker. Du kanske fnyser när du ser det här, det hade jag också gjort för några år sen. Men jag blev både tårögd och klappade lite i händerna.
Klappade i händerna. Det går bara utför med mig.

8 december 2009

Ungefär som att jämföra en cocker spaniel och en pittbullterrier

Jag blev bjuden på middag av fina frugan igår. Hon bor i medelklassgettot på Liljeholmskajen. Där har varannan balkong en ljusslinga runt balkongräcket. En del hänger rakt, en del hänger i bågar. En del har små slingor som hänger neråt. En del blinkar. En del är röda, gröna eller blåa.
Det såg nästan groteskt ut med alla dessa ljusslingor och jag fattar inte grejen.
Är det fint att titta på om man går ut på balkongen och röker? Är det för att visa att man har råd att betala en högre elräkning? Är det för att barnen ska hitta hem? Och ser man ens ljusslingan när man är inne?

I alla fall, jag berättade för frun om Richard Aschberg. Hon tyckte att jag kanske borde känt igen honom från hans byline.
Frun: Man har ju sett hans ansikte i tidningen rätt många gånger.
Jag: Ja, jag vet...usch, jag har verkligen ingen koll.
Frun: Och du satt väl på samma plan som brorsan, Robert, för inte alls så länge sen?
Jag: Va, eeeh...nä.
.....
Jag: Menar du att jag åkte samma plan som Robert BROBERG?
Frun: Eh, ja, just det.

Det är inte bara jag som har noll koll.

6 december 2009

Noll koll

Jag var på vuxenfest igår. Jag var definitivt den som var minst vuxen där, men jag lärde mig två bra vuxensaker.
En vuxenfest är en sån fest där man lämnar barnen hemma. Det måste man tydligen skriva ut i inbjudan till folk som har barn, för att festen inte ska bli ett barnkalas istället.
En vuxenfest kan visst också vara en sån fest där man får ha skor på sig inomhus. Men majoriteten av kvinnorna hade gå-bort-skor i en påse, som de satte på sig efter att de kommit in. Det verkade vara det som gällde. Så jag tog av mig mina stövlar och gick i strumplästen.

Festen var hos ett mediepar i 40-årsåldern, i deras villa söder om Stockholm. Då skulle man ju kunna gissa att en del av gästerna också jobbade inom media. Att där kanske fanns en och annan gammal journalisträv.
Jag minglade runt och hälsade bland annat på en man i 50-årsåldern. Han hette Richard och det var något vagt bekant över honom. Min kavaljer började prata med honom, jag lyssnade och åt jordnötter.
Tills jag kläcker ur mig: "Och vad jobbar du med?".
"Jag är reporter på Aftonbladet, jag har jobbat där i 24 år" svarar han.
Jaha, Richard Aschberg. Roberts brorsa. Kanske jag, som till och med har jobbat på Aftonbladet i några månader, borde veta.
Sen höll jag tyst i en halvtimme tills jag fått i mig två glas rött.
Efter det var det en väldigt trevlig fest och jag sov till tio i tre i eftermiddags.

4 december 2009

Saunaland läser Söndag

Ibland googlar jag mig själv. Erkänn att ni också gör det och att det är lite småkul. Idag hittade jag det här. Tänk att jag når hela vägen till en finsk blogg. Jag vet inte vad där står, kanske "den där jävla journalisten Elin Gunnarsson skriver bara massa skit".
Men jag hoppas att det är något snällare än så.

1 december 2009

Ett erkännande

Jag måste erkänna en sak.
Så här är det: Jag har alltid sett yngre ut än min faktiska ålder. Får jämt visa leg och ingen tror att jag faktiskt är 31. Jag brukar beklaga mig över det här, att det är lite jobbigt att se ung ut, att folk kanske tar mig på mindre allvar.

Men i största hemlighet så tycker jag om när kassörskor ber om ursäkt när de har sett mitt leg och säger "Ta det som en komplimang". Jag gillar att be folk gissa hur gammal jag är och sen le stort när de gissar fel på 6-8 år minus. Jag suger i mig varje underskattning och vårdar dem ömt i mitt minne. Att folk ska ta mig på allvar, vad är det mot den egoboosten?

Förutom att vårda minnena har jag bestämt mig för att vårda mitt unga utseende.
Jag har köpt min första ögonkräm med antirynkeffekt.
Visa leg på sysytemet fram tills jag är 40, kan det vara möjligt?