Nu har vi testat att göra fel också

Efter att ha klarat 59 slussar galant höll det på att gå helt åt skogen idag. Vi kom körandes mot första slussen på Göta älv och ser att båtarna kör in, vi ökar på för att hinna med. När vi närmar oss ser vi att vi måste flytta fendrarna och tamparna från styrbord till babord. Jag stressar för att hinna, väl inne i slussen märker vi att den här ser helt annorlunda ut. Vi försöker snabbt förstå hur det funkar, jag får runt aktertampen (den där bak) runt ett fäste men fören glider ut så Finaste lyckas inte få tag i kajen. Han säger något, jag hör inte utan slår en ögla med tampen runt fästet på båten och tar några steg fram. Vad jag inte heller hör är signalen som hörs när de börjar släppa ut vattnet. Det värsta man kan göra när man slussar ner är att ha knutit fast båttampen. För vad händer när vattnet försvinner? Båtens ända hänger kvar i luften. Och det var precis vad som hände med min ögla. Åh. Vilken. Panik. Vilken. Skräck. Kaos. Båten lutar. Grejer åker runt. Finaste kastar sig i panik in efter en kniv att skära av tampen med. Det knakar, i vad jag tror, båten. De i båtarna bakom skriker. Jag skriker och viftar till slussvakten.
Efter vad som känns som en evighet dimper båten ner. Tampen har gått av. Den klarade som tur var inte av tyngden av 2,7 ton. Puh. Och det var en väldig tur att det gick relativt snabbt för slussarna i älven har fallhöjd på 6-7 meter. 
Efteråt var vi ganska chockade, men båten verkar ha klarat sig bra och vi klarade oss även om Finastes solglasögon klämdes sönder. Men antagligen gick det kanske inte helt rätt till under slussningen, det verkade gå ovanligt snabbt och vi hann ju inte ens lägga till båten ordentligt. De ansvariga verkade hålla med, för sen slapp vi att betala avgiften. Men vi har på ett mycket praktiskt sätt lärt oss att aldrig stressa in i en sluss och framför allt att aldrig göra fast båten på minsta sätt när vi slussar neråt.